I dessa tider av avskildhet är jag så tacksam över att jag har naturen så nära inpå. Det är en grön lunga som skänker ro när allt runt omkring är ett förvirrande kaos. Jag gör mina strövtåg här varje dag och upptäcker nya saker jag inte sett förr. Blev glad över denna hälsning från någon okänd som värmde mitt hjärta. Tack, du gjorde min dag lite bättre.

Stannade till vid den lilla tjärnen där vitsippan (Anemone nemorosa) har slagit ut och bildar en stjärnbeströdd bädd under träden. Även Svalörten (Ranculus ficaria) är vanligt förekommande här.
Jag svänger av efter en liten skogsstig och kommer fram till en plats där det på 1800-talet låg en gård som hette Peppared. Man kan se spåren efter gården genom terrassmuren, rester av husgrunder och genom att en del trädgårdsväxter som krusbär, snöbär, fruktträd och spirea finns kvar. Om man går upp för den lilla trappan i terrassmuren kommer man upp till den plats där bostadshusen låg. Inom området har funnits två gårdar. Den förste kände ägaren till den större gården är kommunister C P Millberg som ägde gården i mitten av 1800-talet. Bönderna i Fässberg och Eklanda klagade på att det var långt till prästbostaden då de hade något ärende dit. De hade ingen framgång med sina klagomål. Efter Millberg ägdes gården av bönder som drev jordbruk.
Varje år skar någon av bönderna som bodde här bort alla kvistar utom en från de spirande hasselbuskarna. Denna enda kvist växte sig då desto kraftigare. Genom att upprepa detta år efter år åstadkom bonden en lund av stora, höga träd med raka stammar. Dessa upptäcktes av några naturvårdare som trodde att de stött på en mycket sällsynt trädsort, hasselträd eller pelarhassel. Peppareds gårds hassellund hade ett stort bestånd av pelarhassel som naturminnesförklarades 1925. Dessvärre förbjöds bonden att fortsätta beskära skotten eftersom naturen skulle sköta sig själv. Resultatet av beslutet blev att de spirande hasselbuskarna kvävde snart pelarhasslarna, som dog, föll och förmultnade.
År 1936 köptes gården av James Svensson. Han var inte lantbrukare, men drev gården i egen regi med anställd rättare. Jordbruksdriften lades ner i början på 1960-talet och ladugården hyrdes ut för industriändamål.
Den mindre gården kan ha varit avstyckad från den större. I varje fall har vi uppgifter om ägarna från 1848. Beda Zackrisson och dottern Tekla flyttade från gården 1904 och bosatte sig i Kvarnbyn. Detta hus fick namnet "Peppar-Bedas". Denna gård såldes också till James Svensson 1936. Den sista lantbrukaren, Clas Johansson, bodde kvar på gården tills han avled 1948.
Mölndals stad köpte båda gårdarna 1967 och rev alla byggnader 1979 och 1982.
Här känner man historiens vingslag och tankarna går till de människor som bott och verkat här. Ser på trappen och önskar att man bara för en sekund kunde få se hur det såg ut då. Tänk att de hållit i samma räcke som jag gör nu, svindlande tanke. Varför lämnades inte husen kvar som bar på så mycket historia?
Det är flera stora träd som blommar så vackert. Kan det vara vildkörsbär (sötkörsbär, skogskörsbär)?
Strax söder om gårdsplatsen rinner en bäck. Över bäcken leder en stenbro med tre stora hällar. Vattenkraften i bäcken har använts till att driva kvarnar. På 1800-talet fanns här två vattenkvarnar för husbehov. Det finns en del lämningar vid bäcken som antagligen hörde till dessa kvarnar.
Stengärdsgårdarna närmast söder om bäcken finns med på kartor från 1700-talets slut. Den långa muren väster om stigen var gräns mellan utmarken där korna gick på bete och inägorna dvs trädgårdsland, åker och äng. Murarna nere i sydost kom troligen till under 1800-talet eller början av 1900-talet, kanske har de använts som kalvhagar. Gårdens åkrar låg öster om gårdsplatsen. Mellan åkrarna och utmarken i väster fanns hagmark med stora hasselbuskar. Från dem fick man nötter och de långa smala grenarna kunde användas till spön eller som staketslanor.
Källa: Mölndals Hembygdsförening
Glad fortsättning på påsken 💛
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS