Under en av våra hundpromender förra året kom vi fram till en spännande plats med rester av en stenstuga. Dagen var grå och det låg ett gammeldags skimmer över den öde boningen. Jag får alltid en vemodig känsla av öde hus och på samma gång väcks min nyfikenhet. Den här platsen är i närheten av Onsala i Halland och jag har läst mig till informationen om stenstugorna i trakten. Som jag önskar att väggarna kunde tala och berätta historien om de människor som levde här. De människorna som bodde så här var de allra fattigaste och att man i det längsta sökte undgå förnedringen att säljas som fattighjon på auktion. Det är denna mänskliga stolthet och kamp på liv och död som de här övergivna boplatserna berättar om.

Många backstugor eller stenstugor har funnits i Onsala. Oftast låg de längre in bland bergen eller närmare sjön än andra hus och gårdar därför att marken ansågs vara mindre värd. Där kunde de som inte hade råd att köpa sig jord få bygga sig en stuga på böndernas utmarker. Som betalning fick ägaren till marken hjälp att uträtta en del arbete på bestämda dagar av året. 

Väggarna byggdes av sten och taket ofta av brädor som var upphittade på stranden som vrakgods. Ovanpå lades torv eller tång. Stugan bestod mestadels av ett rum med en öppen härd för att laga mat på och få värme av. Vanligt att golvet var ett trampat jordgolv med trasmattor på. Om stugorna byggdes väl och ej alltför små kunde de vara riktigt trevliga med sina djupa fönsternischer.

Under midsommarhelgen besökte jag öde stugan igen och det var magiskt. Den skira grönskan som så vackert inramade stugresterna. Det blev liksom ett med varandra och gjorde det svårt att urskilja stugan. Resliga ormbunkar växte i massor även på den lilla stugans tak. 

Harry Martinssons dikt "Multnande stuga" beskriver det så fint;

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor
blev ödestugans sista gardiner.
Det ryggbrutna taket har fallit in i huset.
Stigen är bara ett band av gräsmark
där ingen längre kommer.
Men enbusken och stenen har flyttat 
närmare varandra.
De ska gifta sig om hundra år.

Det finns många historier om människor som bodde i stenstugorna i boken Onsala utgiven av Onsala Hembygdsgille. Men inget som jag kunde knyta till just denna stuga. Om det är någon som vet mer är jag tacksam om ni hör av er med en kommentar.

Som kommer till oss med budskapet att nu är det äntligen vår ... Som jag har längtat.  Varje ledig minut är jag ute och vandrar i naturen. Njuter av den tropiska värmen som vi har fått. Ofattbara 29 grader idag och jag har redan badat 3 gånger. Uppfriskande är rätta ordet när vattentemperaturen ligger runt 14 grader.

Nu slår blommorna ut i alla regnbågens färger och här är ett litet axplock ur den gångna veckans skörd.  Min skog är full av vitsippor som om alla himlens stjärnor ramlat ner i mossan och fjolårsgräset. De små prästkragsliknande blommorna hittade jag på väg till havet i Onsala och även de små blåa växte där. På vandring i Fjärås Bräcka blommade den fridlysta och sårbara backsippan som är en av mina favoritblommor. Övriga foton tog jag i Botaniska Trädgården i Göteborg.


Ha en fin helg  & kramen

En dag bestämde min syster och jag att vi skulle ta en tur till Mårtagården. Länge sen vi var där sist och efter en liten väg som knappt var synlig i allt det gröna kom vi fram till parkeringen. Sen fortsatte vi till fots längst den lilla stigen fram till gården. Underbart väder med sol och värme och de första fjärilarna skyndade fram över ängarna. Här är allt som i svunna tider och det är så rofyllt trots att det bara är ett stenkast från den hårt trafikerade vägen. 

Mårtagården i Onsala är en av de bäst bevarade kaptensgårdarna. Huset byggdes 1780 av skepparen Lars Ryberg. Det var efter en lyckad resa med över 700 tunnor bohusländsk sill i lasten till Madeira som han kunde förse Mårtagården med ståndsmässiga byggnader. Inne i huset är både rumsindelningen och interiören i stort sett oförändrad sedan de sist fast boende Knut och Tora Larssons tid. Det är deras hem med personlig prägel som besökarna upplever.

Mårtagården tar emot dig som en öppen famn men det har inte alltid varit så. Som man ser på bilden bildade byggnadslängorna en sluten enhet runt en stensatt innergård. Den norra längan med drängkammare och stall revs 1879.

1961 övergick gården genom testamente till Mårtagårdsstiftelsen och här finns numera utställningar som skildrar gården och dess människor. 1982 blev gården skyddad som byggnadsminne och hela fastigheten blev skyddad som naturreservat 2003.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas, små solar i gräset när sommarn är slut..." 

   
   Ha en mysig & skön 

           Morsdag

          Kram Eva

Lärkträdskottar

Azalea

Vet ej vad den här vackert röda växten heter. Om någon vet skriv gärna en kommentar 

Skugga av växt på sten

Äppelträdsknoppar