Om





Jag heter Eva och älskar naturen och amatörfotografering. Refugium betyder tillflyktsort och när jag vandrar med kameran i skog & mark är det min tillflyktsort i vardagsbruset.

Tack för att du tittade in hos mig!
 

 


  


  Bloggar jag följer; 

Berglunds Botaniska bilder
Bosse Lidén/Bloggäventyr
Bosse Lidén/Gotlanduppochner
Dagny Carlsson
Gunwahs blogg
Irland
Jonna Jinton
Kicki
Louise
Långt borta och nära
Nillas Hälsa & Harmoni
TantGlad



Fotobloggar;

Andreas Christensen
Ankis bildblogg
Annette Seldén/Seldenphoto
Elena Shumilova
Göteborgsfotografier
Rapsbollen Galleri & Foto



besöksräknare 










Follow on Bloglovin



 





 




































© Evas Foto Refugium 
2013 - 2020












                                                      



 



                                              



















































 

Visar inlägg taggade med Kulturreservat

Tillbaka till bloggens startsida

Besök i Gunnebo Slott & Trädgårdar ...


... en dag i början av september. Tycker det är så avkopplande att ströva omkring vid slottet och blev glatt överraskad att det fanns så många vackra växter fortfarande. Mångfalden är stor i rabatterna vid Orangeriet. Blommor och köksväxter samsas gott och humlor och fjärilar trivs. Jag önskar att jag kunde namnen på alla blommorna men rosor, doftpelargoner, solrosor, vallmoer och tistlar känner jag igen. Under de stora bladverken skymtar man pumporna. Den här trädgården är ett litet paradis på jorden.




Slottet har haft många färger under årens lopp och jag måste säga att jag inte är så förtjust i den gula färgen. Tyckte att den ljusa, nästan vita, var så mycket finare men det finns säkert en bra anledning varför det till slut blev denna färg. 







 








 


 





Efter vandringarna i trädgården var det dags att besöka Gunnebo Kaffehus & Krog för lunchen som var en fantastisk god fisk med rostad rödbeta, rökt gräddfil, rödbetescrudité och dragon. Jag brukar inte lägga ut maträtter så ofta men jag tycker det är synd att inte visa det vackra upplägget med blombladen. Jag tycker att det har varit så bra ordnat att man beställer ute i en kiosk och sen serverar de vid borden på uteserveringen och med avstånd mellan borden. Ett av våra favoritställen och det har blivit många luncher och fikastunder här i sommar.



Sedan maj 2020 bor två ardennerhästar, Umar och Julin, på Gunnebo lantgård. De är arbetshästar som hjälper till att sköta kulturreservatet med allt från att dra timmerstockar i skogen till att placera ut exotiska träden i barockträdgården. Här är Umar och kusken Siri på väg att klippa gräset med denna hästdragna gräsklippare som är både miljövänlig och tyst. När Siri stannade för lite prat passade hästen på att tillverka lite gödsel som använts som värdefull näring på åkrar och i odlingsbäddarna i köksträdgårdarna.

  


 

Detta blev ett långt inlägg och blir nog mitt sista med sommarblommor. Hösten står för dörren och nu med den krispiga luften kommer alla vackra färger också.

Ha en skön fortsättning och kramen 💗


Äskhults by ...


"...besök en annan tid, den ligger närmare än du tror.
Tiden då folk trodde att älvor och jättar gömde sig i dimman.
När de små gårdarna stod tätt tillsammans
och ett klingande barnskratt kunde färdas en kilometer genom luften
utan att stöta på något annat än fågelsång.
Sjön blänkte likt en silverspegel i solskenet
och bortom de steniga beteshagarna tog skogen vid,
grön, vild och fylld av mystik."

Ett av mina favoritställen är Äskhults by som är ett kulturreservat inte långt från Kungsbacka. Det vackra citatet har jag lånat från Äskhults bys hemsida.

Upptäckte det här spännande utflyktsmålet i fjol och jag kan säga att jag blev helt förälskad. En strålande vacker dag i sommar åkte jag och min syster dit. Vi var ute i god tid eftersom det brukar bli så många besökare att de är tvungna att stänga. Visst var vi många där men det fungerade bra. Serveringen höll till utomhus och med avstånd mellan borden. Människor verkade ta sitt ansvar på fullt allvar och vi kunde både njuta av fikat och gå runt i stugorna. 


Vägen upp mot byn kantas av vackra humlestörar



Byn sedd ifrån sjösidan


 
Torget Laret med Derras gård i bakgrunden






 



Byn har numera inga boende kvar och är bevarad i historiskt skick. Den består av fyra gårdar och den skiftades på ett sådant sätt att husen inte behövde flyttas, vilket har gjort att den bevarat sin gamla struktur. Äskhults by ligger på krönet av en skogsbevuxen höjd och består av fyra gårdar från 1600-1800- talen, vilka ligger runt det lilla bytorget, Laret, från 1700-talet.

År 1824 bodde det 26 personer i byn och befolkningen kom därefter att öka till omkring 40 personer under 1800-talets senare del. Den första bybon emigrerade till Amerika år 1859, men kom senare att återvända. Omkring 30 år senare tog utvandringen fart och ca 15 ungdomar lämnade byn och på 1930-talet fanns 8 personer kvar i Äskhult. 

Traditionella lantraser som Linderödssvin och Åsbohöns ger under sommarhalvåret liv åt byn samtidigt som äldre lantsorter av korn, havre, råg och lin på nytt vajar för vinden på byns åkrar. Här blommar också gamla åkerogräs som klätt och blåklint – arter som nästan helt försvunnit i det moderna jordbrukslandskapet. 

 


Här finns betesdjur som håller landskapet öppet och i stället för traktor är det hästarna som drar när det ska sås och harvas. Den belgiska hästen är känd för att vara en riktigt stor och stark hästras med otrolig stark rygg och en vänlig blick. Benen är kraftiga med stora hovar. En av hästarna har det glamorösa namnet Diamant och kanske kan det vara den här som lugnt betar i sin hage?

 







Bengts gård, uppkallad efter riksdagsman Bengt Pehrson, består av ett boningshus och en ladugård. Boningshuset som är det yngsta huset i Äskhults by och uppfördes 1850 medan ladugården är från 1600-talets första hälft och är därmed troligen byns äldsta byggnad. Här i Kaffestugan kan man njuta av lättare rätter, goda mackor och förföriska hembakta läckerheter. Askens lövverk skänker skön skugga. 

I mullbänken på framsidan av huset växer pepparmynta, stormhatt, löjtnantshjärtan akleja, dunört, libbsticka, nejlikrot, smultron, träjon, vit syrén och nyponros. 

Derras gård, namnet kommer av ordet grannens och gården har alltid haft det namnet. Utöver manhuset består gården av ett stall med svinhus och en ladugård. Byggnaderna ligger runt en stenlagd gård. Byns sista innevånare var Gottfrid Pettersson, som bodde i gården Derras fram till sin död 1964.

 

 


 


Jönsas gård, uppkallad efter flera generationer Jöns-söner under 1600- och 1700-talen, består av ett boningshus och en ladugård. Det nuvarande boningshuset flyttades till Äskhults by från Timmerås i Förlanda under åren 1968-1970, sedan det tidigare huset brunnit ned år 1953. Vävstolen som finns i boningshuset är i original, då den vid branden stod i ladugården.




Göttas gård, som fick sitt namn år 1755 sedan Anders Persson från Götatorp köpte gården, består av boningshus, stall, ladugård, jordkällare, "huggehus" med snickeriverkstad och vedbod, samt har en mindre fruktträdgård. Göttas är Äskhults bäst bevarade gård. Den förste ägaren finns omnämnd i en skattelängd år 1630 och gården var bebodd fram till år 1945.

  

 


 


    


 


  


  


Nils var som en son i byn, fast han var född och uppvuxen i Släp men det var egentligen Anna-Lina som väckte Nils intresse för Äskhult. Anna-Lina jobbade från början av 1900-talet hos Nils Brogrens föräldrar och därefter hos hans farmor i Släp. Nils hade åtta syskon och fick som näst yngst den omtänksamma Anna-Linas omvårdnad. Anna-Lina berättade ofta om sin gamla by och uppmuntrade Nils att samla på gamla prylar, ett intresse som hon insåg att han hade redan i tidig ålder.

När Nils farmor dog år 1929 flyttade Anna-Lina hem till Äskhult igen och hon flyttade in till sin systerdotter och svåger i Bengts. Sommaren år 1930 tog Nils, då 17 år gammal, sin cykel upp till Äskhult för att hälsa på Anna-Lina och hon visade honom byn där han fick träffa alla grannarna. Han blev helt betagen av denna gamla fina by och cyklade sedan flera gånger varje sommar de tre milen upp till Äskhult. Han blev så bekant med alla grannar att de kallade honom Anna-Linas ”pöjk”.

Nils insåg vilket värde byn hade för eftervärlden och hans envishet och kunskap är den starkaste anledningen till att vi har byn kvar som kulturreservat. 

Ett underbart ställe som jag varmt kan rekommendera. Var ute i god tid för det är många som söker sig hit. 

Ha en underbar fortsatt sommar & kramen