Första september är här och även om det räknas som en höstmånad känns det som skön sensommar med blå himmel och sol om än med en liten bitig höstton i luften.  Som att ha ett ben kvar i sommaren och det andra benet på väg mot höst. Bilderna har jag tagit vid havet på en skön plats i Halland där ljungen blommar bland klippskrevorna. Det är så vackert med den ljunglila färgen som komplement till höstens "torrmilda" fårger och trädens än så länge frodiga grönska. Här vid havsbandet är det inga ljunghedar direkt även om det kan finnas vissa stråk av sammanhängande ljungblomning här och var.

Ljungheden är ett av våra äldsta kulturlandskap med en historiskt stor utbredning i södra Sverige. Men de senaste 100–150 åren har 99,5 procent av all ljunghed försvunnit genom igenplantering, uppodling eller spontan igenväxning.

Tillbakagången har medfört att många av de arter som är knutna till dessa miljöer är hotade. Naturvårdsverket har fastställt ett nytt åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper. Åtgärdsprogrammet för ljunghed innehåller en kunskapsöversikt och presentation av åtgärder för att förbättra bevarandestatusen för ljunghed och dess arter i Sverige. I åtgärdsprogrammet pekas 77 rödlistade, alltså hotade, arter ut som starkt knutna till ljunghed. Ytterligare 159 arter förekommer på hedarna.

Jag hoppas att våra ljunghedar som finns kvar ska kunna räddas och ge nektar till insekter och inte minst våra bin som behöver pollen under hösten för att klara vintern bättre.  Ljunghonung är en av de mest populära honungssorterna. Den är god,  har hög kvalitet och är även näringsrik.

En av våra stora naturdiktare Erik Axel Karlfeldt skriver så här om ljungen;  ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst. Nu blommar heden röd av ljungen”.  Hans dikter är också tidsdokument, levande och vackert formulerade minnesbilder av ett landskap som inte längre finns kvar. 

En strålande vacker dag funderade vi vart vi skulle bege oss och då kom vi på Äskhult som vi länge hade pratat om. Det blev en fantastisk dag och vi har hittat ett nytt smultronställe. Denna välbevarade 1700-talsby  består av fyra gårdar som alla är vackert grånade. Vi kan tacka Nils Brogren, en brinnande hembygdsentusiast som varit med om att bära den nordhalländska bygdekulturen vidare genom fem decennier och mer än någon annan medverkat till att den unika 1700-talsbyn Äskhult blivit bevarad.

Allt tyder på att här har bott människors i flera tusen år. Fynd har gjorts av boplatser som kan vara ända från bronsåldern.

"Byn Äskhult är unik i sitt slag genom att den ålderdomliga bebyggelsen aldrig flyttades ut från bykärnan i samband med 1800-talets skifte. Den täta bebyggelsen runt bytorget har en tydlig 1700-talskaraktär vilken förstärks av omgivande landskap med allmogeåkrar, kålgårdar (köksträdgårdar) och hamlade träd. Husen är byggda av ekträ och furu med tak av halm, spån och tegel. Byn består av de fyra gårdarna Bengts, Derras, Jönsas och Göttas." 





Guiden Emilie i sin vackra allmogedress tog oss med på en tur bland gårdarna och berättade om byn och dess innevånare. Hon berättade med sån inlevelse att det var jättespännande höra om alla dessa människoöden och berättelser som rymde både glädje och sorg. Tack för en fantastisk guidning 😊

Den första gården man ser på väg upp till byn är Bengts gård som är uppkallad efter Bengt Pehrsson, som var riksdagsman i början av 1800-talet. Det nuvarande boningshuset är det yngsta byggnaden i byn och byggdes 1850 av Bengt Pehrssons sex sonsöner. Ladugården däremot, är från första delen av 1600-talet och troligtvis byns äldsta byggnad. Under sommaren är här kaffestuga med servering och slöjdförsäljning. Härlig vila med kaffe och god macka i skuggan under ett träd. 











Vi följde en vandringsstig bakom Bengts gård med äppelträd och fallfrukt på marken. I hagen ovanför sjön betade de kraftiga belgiska hästarna fridfullt. 

Gården närmast Bengts kallas för Derras efter ordet grannens och har alltid haft det namnet. Johannes Svensson hette den man som flyttade hit 1820, när han gifte sig med dottern i huset. Han och sonen Anders var skickliga snickare, svarvare och målare. 1875 tog Anders söner Johannes och Olof över gården. Olof var träskomakare och hade fem barn och Johannes hade åtta barn. De bodde trångt och barnen fick sova under vävstolarna.

Gottfrid Pettersson var den siste boenden i Derras gård och han blev också byns siste innevånare när han gick bort 1964.








Jönsas gård består av ett boningshus och en ladugård. Gården har namn efter flera generationer Jöns-söner på 1600-1700-talen. Boningshuset brann ner 1953 så 1970 flyttades boningshuset från gården Timmerås i Förlanda hit.

Alla föremål är placerade enligt en bouppteckning från 1786 och visar hur vardagslivet kunde se ut.

Göttas gård är tidstypiskt kringbyggd och den bäst bevarade gården. Den består av boningshus, ladugård, stall och ”huggehus” som är en snickarverkstad och vedbod. Här finns också en mindre fruktträdgård. När Anders Persson från Gödatorp köpte gården 1755, fick den namnet Göttas.

De sista som bodde på gården var bröderna Albin och Aron som bodde där fram till 1945.








Så vackert inomhus med de gamla möblerna, vita gardiner, pelargoner i fönstret och i skålen på bordet ligger en påbörjad stickning. Det känns som om personen bara gått ut för att ta itu med gårdens sysslor för att sedan återvända till stickningen. Här hänger vackra tidstypiska linnekläder som tillverkades av linet.

I mullbänken växer medicinalväxter av alla de slag bland annat den kraftigt doftande libstickan, som enligt folktron skulle skydda folket i huset mot troll, ormar och annat skrömt. På skylten står det "Skydd mot ont" och det var precis så örterna användes på den här tiden och många av dem även idag. Vid husväggen står bikupan.

"Den övergripande visionen för Äskhult är att besökaren ska få en helhetsupplevelse av hur livet i en bondby kunde te sig i början av 1800-talet. Husen får kontinuerligt underhåll och istället för traktorer brukas markerna med hjälp av hästar. Traditionella lantraser som Linderödssvin och Åsbohöns ger under sommarhalvåret liv åt byn samtidigt som äldre lantsorter av korn, havre, råg och lin på nytt vajar för vinden på byns åkrar. Här blommar också gamla åkerogräs som klätt och blåklint - arter som nästan helt försvunnit i det moderna jordbrukslandskapet."

Vi blev kvar hela dagen och innan vi åkte hem gick vi ner till Svinsjön. Där blev vi sittande en lång stund och brisen svalkade skönt i värmen. 

Den söta katten som studerar oss hörde inte hemma här utan den valde bara att stanna kvar och jag förstår den, bättre plats för en katt kan jag inte tänka mig. Nu  är säsongen slut och det blir tomt i byn så det är nog bäst att kissen hittar hem innan kylan kommer.

"Du kan alltid promenera och strosa omkring i byn och i området även när husen är stängda. I Äskhult finns fyra historiska stigar av varierande längd. Längs stigarna finns ett antal stationer som berättar om historien och naturen på platsen. Det finns fina utsiktsplatser i mellersta och norra delen av kulturreservatet. Man får ut mest av vandringen om man har med sig häftet "Äskhults historiska stigar" som finns att köpa då Äskhults by håller öppet, men vid informationstavlan i Äskhult finns även enklare broschyrer som man kan plocka upp. I södra delen av reservatet, där Hallandsleden passerar, finns det ett vindskydd."

Förra helgen var det Bondens marknad men tyvärr kunde jag inte åka dit men nu ser jag fram emot att få uppleva en gammeldags jul i Äskhults by bland vättar och väsen.

Jag kan varmt rekommendera detta fantastiska utflyktsmål och jag lovar du blir inte besviken.

Jag har hämtat information dels från guidningen med Emilie, från boken Äskhult av Stig R Larsson, från Länsstyrelsens Hallands hemsida och från Äskhults egen hemsida.

Ha en fortsatt fin höst 

Under en av våra hundpromender förra året kom vi fram till en spännande plats med rester av en stenstuga. Dagen var grå och det låg ett gammeldags skimmer över den öde boningen. Jag får alltid en vemodig känsla av öde hus och på samma gång väcks min nyfikenhet. Den här platsen är i närheten av Onsala i Halland och jag har läst mig till informationen om stenstugorna i trakten. Som jag önskar att väggarna kunde tala och berätta historien om de människor som levde här. De människorna som bodde så här var de allra fattigaste och att man i det längsta sökte undgå förnedringen att säljas som fattighjon på auktion. Det är denna mänskliga stolthet och kamp på liv och död som de här övergivna boplatserna berättar om.

Många backstugor eller stenstugor har funnits i Onsala. Oftast låg de längre in bland bergen eller närmare sjön än andra hus och gårdar därför att marken ansågs vara mindre värd. Där kunde de som inte hade råd att köpa sig jord få bygga sig en stuga på böndernas utmarker. Som betalning fick ägaren till marken hjälp att uträtta en del arbete på bestämda dagar av året. 

Väggarna byggdes av sten och taket ofta av brädor som var upphittade på stranden som vrakgods. Ovanpå lades torv eller tång. Stugan bestod mestadels av ett rum med en öppen härd för att laga mat på och få värme av. Vanligt att golvet var ett trampat jordgolv med trasmattor på. Om stugorna byggdes väl och ej alltför små kunde de vara riktigt trevliga med sina djupa fönsternischer.

Under midsommarhelgen besökte jag öde stugan igen och det var magiskt. Den skira grönskan som så vackert inramade stugresterna. Det blev liksom ett med varandra och gjorde det svårt att urskilja stugan. Resliga ormbunkar växte i massor även på den lilla stugans tak. 

Harry Martinssons dikt "Multnande stuga" beskriver det så fint;

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor
blev ödestugans sista gardiner.
Det ryggbrutna taket har fallit in i huset.
Stigen är bara ett band av gräsmark
där ingen längre kommer.
Men enbusken och stenen har flyttat 
närmare varandra.
De ska gifta sig om hundra år.

Det finns många historier om människor som bodde i stenstugorna i boken Onsala utgiven av Onsala Hembygdsgille. Men inget som jag kunde knyta till just denna stuga. Om det är någon som vet mer är jag tacksam om ni hör av er med en kommentar.

Ett av mina favoritställen är Fjärås Bräcka inte långt från Kungsbacka i Halland. Underbart ställe med fina promenadvägar i backig terräng. Hit kommer jag gärna under hela året, alla årstider har sin tjusning. Som nu när vi fått lite snö som lyser upp i januari mörkret. 

Det ger mig sån sinnesro att vandra i naturen som här bjuder på så många skiftande intryck. Stora träd, övergivna betesmarker där hästar och andra djur brukar gå under sommaren och sjön Lygnern där vågorna rullar in mot den snötäckta sandstranden. Vindpinade träd vid den gamla kolerakyrkogården. Ljuset är speciellt nu och himlen är oändlig ...

Stannar till på café Bräckan för gott fika eller en värmande soppa. 

Ett tidigare inlägg om platsen från i somras finns här.

Nu har jag hittat ett nytt smultronställe i närheten av Kungsbacka. Jag hade hört talas om Gåsevadholm slott men aldrig varit där. Blev nyfiken så förra veckan när jag och min syster var på väg mot Kungsbacka tog vi en liten omväg. På en holme i Rolfsån står det rosa slottet med anor från medeltiden. Vi hade inte så mycket tid så det blev några snabba foton från vägen med mobilen. Ska snart åka hit igen för det finns mycket mer att se och fotografera.

Lite fakta;
"Gården har fått sitt namn efter det vadstället i Rolfsån där vildgässen tidigare höll till. Det nuvarande slottet byggdes på 1700-talet av Niclas Sahlgren i Ostindiska kompaniet och donator till bygget av Sahlgrenska sjukhuset. Slottet ägs nu av Niclas Silfverschiöld som är make till prinsessan Desirée". 

Gåsevadholm är sedan 2001 utarrenderat . I dag är stallarna på ägorna uthyrda till Hallands Ridgymnasium. Det finns också en gårdsbutik som säljer vilt kött och andra produkter.


Jag önskar er alla en fin söndag & kramen

I slutet av juli besökte jag Fjärås Bräcka som är ett livligt besökt utflyktsmål i norra Halland. Fjärås Bräcka är en mäktig israndbildning som reser sig 60 meter över den halländska kustslätten. Från krönet har du en storslagen utsikt över hav, skogar och åkrar. I västerut ser du ut över Fjäreslätten med Kungbackafjorden och Kattegatt i bakgrunden och österut över Lygnern med Bräckaviken närmast.  I reservatet finns ett populärt naturum med utställningar, aktiviteter och kafé. Du kan även gå en 1,5 kilometer lång historia. Kungsbacka kommun tar också sitt vatten ur Lygnern, vilket filtreras genom Fjärås Bräckas gruslager under några naturstig där du får lära dig mer om bräckan och dess veckor.

Slingrande stenstigar som ringlar sig genom blåbärsriset berättar om viktiga händelser i historien, varje sten för 100 år bakåt i tiden.

I fjärran ser man Fjärås kyrka och i förgrunden vattentäkten. För att komma ner gick vi den 142 steg långa trappen och det var en speciell känsla, nästan som att vandra i en öken. Varmt och torrt och nästan inga växter men stenlabyrinter, namn, fredsmärken, hjärtan och många andra små konstverk som besökare roat sig med att göra. Längst ner i trappen kan man läsa att för 10 000 år sedan stod havet här och längst upp i trappen stod havet för 11 000 år sedan.

Sen fortsatte promenaden till sjön Lygnern som är Hallands största sjö med en härlig sandstrand. Många trappor senare kommer vi upp till krönet igen och här hittade vi två söta hästar som tog igen sig under de skuggande träden.

Vi fortsätter efter stigen och kommer fram till Kolerakyrkogården. Här vilar 48 Fjäråsbor som dog i kolera under den stora epidemin 1834. 

Så glad att jag upptäckte det här smultronställe mitt i den Halländska landsbygden.

Sommarkramar från västkusten

Hösten vid kusten bjuder på stilla, klara dagar. Oktoberljuset är magiskt. De urgamla granitklipporna ligger renspolade , blanka och skimrande i det bleka ljuset.

Önskar er alla en skön söndag!

Lärkträdskottar

Azalea

Vet ej vad den här vackert röda växten heter. Om någon vet skriv gärna en kommentar 

Skugga av växt på sten

Äppelträdsknoppar

Kattegatt, Onsalahalvön, Halland

Strandtrift eller Strandgossar som de också kallas blommar i klipprevorna.