"...besök en annan tid, den ligger närmare än du tror.
Tiden då folk trodde att älvor och jättar gömde sig i dimman.
När de små gårdarna stod tätt tillsammans
och ett klingande barnskratt kunde färdas en kilometer genom luften
utan att stöta på något annat än fågelsång.
Sjön blänkte likt en silverspegel i solskenet
och bortom de steniga beteshagarna tog skogen vid,
grön, vild och fylld av mystik."

Ett av mina favoritställen är Äskhults by som är ett kulturreservat inte långt från Kungsbacka. Det vackra citatet har jag lånat från Äskhults bys hemsida.

Upptäckte det här spännande utflyktsmålet i fjol och jag kan säga att jag blev helt förälskad. En strålande vacker dag i sommar åkte jag och min syster dit. Vi var ute i god tid eftersom det brukar bli så många besökare att de är tvungna att stänga. Visst var vi många där men det fungerade bra. Serveringen höll till utomhus och med avstånd mellan borden. Människor verkade ta sitt ansvar på fullt allvar och vi kunde både njuta av fikat och gå runt i stugorna. 

 

Byn har numera inga boende kvar och är bevarad i historiskt skick. Den består av fyra gårdar och den skiftades på ett sådant sätt att husen inte behövde flyttas, vilket har gjort att den bevarat sin gamla struktur. Äskhults by ligger på krönet av en skogsbevuxen höjd och består av fyra gårdar från 1600-1800- talen, vilka ligger runt det lilla bytorget, Laret, från 1700-talet.

År 1824 bodde det 26 personer i byn och befolkningen kom därefter att öka till omkring 40 personer under 1800-talets senare del. Den första bybon emigrerade till Amerika år 1859, men kom senare att återvända. Omkring 30 år senare tog utvandringen fart och ca 15 ungdomar lämnade byn och på 1930-talet fanns 8 personer kvar i Äskhult. 

Traditionella lantraser som Linderödssvin och Åsbohöns ger under sommarhalvåret liv åt byn samtidigt som äldre lantsorter av korn, havre, råg och lin på nytt vajar för vinden på byns åkrar. Här blommar också gamla åkerogräs som klätt och blåklint – arter som nästan helt försvunnit i det moderna jordbrukslandskapet. 

Här finns betesdjur som håller landskapet öppet och i stället för traktor är det hästarna som drar när det ska sås och harvas. Den belgiska hästen är känd för att vara en riktigt stor och stark hästras med otrolig stark rygg och en vänlig blick. Benen är kraftiga med stora hovar. En av hästarna har det glamorösa namnet Diamant och kanske kan det vara den här som lugnt betar i sin hage?

Bengts gård, uppkallad efter riksdagsman Bengt Pehrson, består av ett boningshus och en ladugård. Boningshuset som är det yngsta huset i Äskhults by och uppfördes 1850 medan ladugården är från 1600-talets första hälft och är därmed troligen byns äldsta byggnad. Här i Kaffestugan kan man njuta av lättare rätter, goda mackor och förföriska hembakta läckerheter. Askens lövverk skänker skön skugga. 

I mullbänken på framsidan av huset växer pepparmynta, stormhatt, löjtnantshjärtan akleja, dunört, libbsticka, nejlikrot, smultron, träjon, vit syrén och nyponros. 

Derras gård, namnet kommer av ordet grannens och gården har alltid haft det namnet. Utöver manhuset består gården av ett stall med svinhus och en ladugård. Byggnaderna ligger runt en stenlagd gård. Byns sista innevånare var Gottfrid Pettersson, som bodde i gården Derras fram till sin död 1964.

Jönsas gård, uppkallad efter flera generationer Jöns-söner under 1600- och 1700-talen, består av ett boningshus och en ladugård. Det nuvarande boningshuset flyttades till Äskhults by från Timmerås i Förlanda under åren 1968-1970, sedan det tidigare huset brunnit ned år 1953. Vävstolen som finns i boningshuset är i original, då den vid branden stod i ladugården.

Göttas gård, som fick sitt namn år 1755 sedan Anders Persson från Götatorp köpte gården, består av boningshus, stall, ladugård, jordkällare, "huggehus" med snickeriverkstad och vedbod, samt har en mindre fruktträdgård. Göttas är Äskhults bäst bevarade gård. Den förste ägaren finns omnämnd i en skattelängd år 1630 och gården var bebodd fram till år 1945.

Nils var som en son i byn, fast han var född och uppvuxen i Släp men det var egentligen Anna-Lina som väckte Nils intresse för Äskhult. Anna-Lina jobbade från början av 1900-talet hos Nils Brogrens föräldrar och därefter hos hans farmor i Släp. Nils hade åtta syskon och fick som näst yngst den omtänksamma Anna-Linas omvårdnad. Anna-Lina berättade ofta om sin gamla by och uppmuntrade Nils att samla på gamla prylar, ett intresse som hon insåg att han hade redan i tidig ålder.

När Nils farmor dog år 1929 flyttade Anna-Lina hem till Äskhult igen och hon flyttade in till sin systerdotter och svåger i Bengts. Sommaren år 1930 tog Nils, då 17 år gammal, sin cykel upp till Äskhult för att hälsa på Anna-Lina och hon visade honom byn där han fick träffa alla grannarna. Han blev helt betagen av denna gamla fina by och cyklade sedan flera gånger varje sommar de tre milen upp till Äskhult. Han blev så bekant med alla grannar att de kallade honom Anna-Linas ”pöjk”.

En strålande vacker dag funderade vi vart vi skulle bege oss och då kom vi på Äskhult som vi länge hade pratat om. Det blev en fantastisk dag och vi har hittat ett nytt smultronställe. Denna välbevarade 1700-talsby  består av fyra gårdar som alla är vackert grånade. Vi kan tacka Nils Brogren, en brinnande hembygdsentusiast som varit med om att bära den nordhalländska bygdekulturen vidare genom fem decennier och mer än någon annan medverkat till att den unika 1700-talsbyn Äskhult blivit bevarad.

Allt tyder på att här har bott människors i flera tusen år. Fynd har gjorts av boplatser som kan vara ända från bronsåldern.

"Byn Äskhult är unik i sitt slag genom att den ålderdomliga bebyggelsen aldrig flyttades ut från bykärnan i samband med 1800-talets skifte. Den täta bebyggelsen runt bytorget har en tydlig 1700-talskaraktär vilken förstärks av omgivande landskap med allmogeåkrar, kålgårdar (köksträdgårdar) och hamlade träd. Husen är byggda av ekträ och furu med tak av halm, spån och tegel. Byn består av de fyra gårdarna Bengts, Derras, Jönsas och Göttas." 





Guiden Emilie i sin vackra allmogedress tog oss med på en tur bland gårdarna och berättade om byn och dess innevånare. Hon berättade med sån inlevelse att det var jättespännande höra om alla dessa människoöden och berättelser som rymde både glädje och sorg. Tack för en fantastisk guidning 😊

Den första gården man ser på väg upp till byn är Bengts gård som är uppkallad efter Bengt Pehrsson, som var riksdagsman i början av 1800-talet. Det nuvarande boningshuset är det yngsta byggnaden i byn och byggdes 1850 av Bengt Pehrssons sex sonsöner. Ladugården däremot, är från första delen av 1600-talet och troligtvis byns äldsta byggnad. Under sommaren är här kaffestuga med servering och slöjdförsäljning. Härlig vila med kaffe och god macka i skuggan under ett träd. 











Vi följde en vandringsstig bakom Bengts gård med äppelträd och fallfrukt på marken. I hagen ovanför sjön betade de kraftiga belgiska hästarna fridfullt. 

Gården närmast Bengts kallas för Derras efter ordet grannens och har alltid haft det namnet. Johannes Svensson hette den man som flyttade hit 1820, när han gifte sig med dottern i huset. Han och sonen Anders var skickliga snickare, svarvare och målare. 1875 tog Anders söner Johannes och Olof över gården. Olof var träskomakare och hade fem barn och Johannes hade åtta barn. De bodde trångt och barnen fick sova under vävstolarna.

Gottfrid Pettersson var den siste boenden i Derras gård och han blev också byns siste innevånare när han gick bort 1964.








Jönsas gård består av ett boningshus och en ladugård. Gården har namn efter flera generationer Jöns-söner på 1600-1700-talen. Boningshuset brann ner 1953 så 1970 flyttades boningshuset från gården Timmerås i Förlanda hit.

Alla föremål är placerade enligt en bouppteckning från 1786 och visar hur vardagslivet kunde se ut.

Göttas gård är tidstypiskt kringbyggd och den bäst bevarade gården. Den består av boningshus, ladugård, stall och ”huggehus” som är en snickarverkstad och vedbod. Här finns också en mindre fruktträdgård. När Anders Persson från Gödatorp köpte gården 1755, fick den namnet Göttas.

De sista som bodde på gården var bröderna Albin och Aron som bodde där fram till 1945.








Så vackert inomhus med de gamla möblerna, vita gardiner, pelargoner i fönstret och i skålen på bordet ligger en påbörjad stickning. Det känns som om personen bara gått ut för att ta itu med gårdens sysslor för att sedan återvända till stickningen. Här hänger vackra tidstypiska linnekläder som tillverkades av linet.

I mullbänken växer medicinalväxter av alla de slag bland annat den kraftigt doftande libstickan, som enligt folktron skulle skydda folket i huset mot troll, ormar och annat skrömt. På skylten står det "Skydd mot ont" och det var precis så örterna användes på den här tiden och många av dem även idag. Vid husväggen står bikupan.

"Den övergripande visionen för Äskhult är att besökaren ska få en helhetsupplevelse av hur livet i en bondby kunde te sig i början av 1800-talet. Husen får kontinuerligt underhåll och istället för traktorer brukas markerna med hjälp av hästar. Traditionella lantraser som Linderödssvin och Åsbohöns ger under sommarhalvåret liv åt byn samtidigt som äldre lantsorter av korn, havre, råg och lin på nytt vajar för vinden på byns åkrar. Här blommar också gamla åkerogräs som klätt och blåklint - arter som nästan helt försvunnit i det moderna jordbrukslandskapet."

Vi blev kvar hela dagen och innan vi åkte hem gick vi ner till Svinsjön. Där blev vi sittande en lång stund och brisen svalkade skönt i värmen. 

Den söta katten som studerar oss hörde inte hemma här utan den valde bara att stanna kvar och jag förstår den, bättre plats för en katt kan jag inte tänka mig. Nu  är säsongen slut och det blir tomt i byn så det är nog bäst att kissen hittar hem innan kylan kommer.

"Du kan alltid promenera och strosa omkring i byn och i området även när husen är stängda. I Äskhult finns fyra historiska stigar av varierande längd. Längs stigarna finns ett antal stationer som berättar om historien och naturen på platsen. Det finns fina utsiktsplatser i mellersta och norra delen av kulturreservatet. Man får ut mest av vandringen om man har med sig häftet "Äskhults historiska stigar" som finns att köpa då Äskhults by håller öppet, men vid informationstavlan i Äskhult finns även enklare broschyrer som man kan plocka upp. I södra delen av reservatet, där Hallandsleden passerar, finns det ett vindskydd."

Förra helgen var det Bondens marknad men tyvärr kunde jag inte åka dit men nu ser jag fram emot att få uppleva en gammeldags jul i Äskhults by bland vättar och väsen.

Jag kan varmt rekommendera detta fantastiska utflyktsmål och jag lovar du blir inte besviken.

Jag har hämtat information dels från guidningen med Emilie, från boken Äskhult av Stig R Larsson, från Länsstyrelsens Hallands hemsida och från Äskhults egen hemsida.

Ha en fortsatt fin höst