November smyger på oss under tystnad och överraskar våra sinnen. Utomhus avslöjas i silvergrått ljus ett välbekant landskap som har skiftat till höstens guldiga färger. Vildapelns frukter har fallit ner och bildar ett blickfång för oss och kanske ett välkommet mattillskott i djurens värld. Bakom stängda dörrar kastar flammande brasor sitt sken över verkligheten. Naturens energipåslag och hemmalugnet är lite som yin & yang, lika viktiga för vår återhämtning.


 




  

Det glimmar i guld och i klaraste rött,
det prasslar så sakta i parken,
ty hösten är kommen och björkar och lönn
de fäller nu bladen till marken:
"Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt,
vi väver ett täcke så varmt och så lätt,,
vi väver ett täcke åt marken.

Se vintern är nära och vädret är grått,
nu måste vi värma och lysa.
Vi väver ett täcke så varmt och så gott,
att blombarnen icke må frysa.
Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött,
vi väver ett täcke i guld och i rött,
vi väver ett täcke åt marken."

Höstvisa av Elsa Beskow är min favoritdikt och jag har haft med den med förr här på bloggen men det får bli en favorit i repris. Marken är täck av ett färgrikt lapptäcke som kommer att värma marken när frosten nyper till.

 




 
En känd fransk diktare har sagt att poetens viktigaste uppgift är att göra oss vanliga dödliga seende. Att få oss uppmärksamma på det som vid en första anblick går oss förbi eller saknar mening. Poeter och naturmänniskor kanske uppmärksammar de små detaljerna och "ser det vackra i det lilla". När jag är ute med vänner frågar de ofta vad jag ser när jag går ner på makronivå. Även om november anses vara en grå månad finns det många små mirakler som är magiska på sitt sätt bara man kommer tillräckligt nära.



Kan detta vara en slemsvamp som heter gullkrös (häxsmör)?



Äventyret fortsätter och vi får tacksamt ta emot. Kramen