En strålande vacker dag funderade vi vart vi skulle bege oss och då kom vi på Äskhult som vi länge hade pratat om. Det blev en fantastisk dag och vi har hittat ett nytt smultronställe. Denna välbevarade 1700-talsby  består av fyra gårdar som alla är vackert grånade. Vi kan tacka Nils Brogren, en brinnande hembygdsentusiast som varit med om att bära den nordhalländska bygdekulturen vidare genom fem decennier och mer än någon annan medverkat till att den unika 1700-talsbyn Äskhult blivit bevarad.

Allt tyder på att här har bott människors i flera tusen år. Fynd har gjorts av boplatser som kan vara ända från bronsåldern.

"Byn Äskhult är unik i sitt slag genom att den ålderdomliga bebyggelsen aldrig flyttades ut från bykärnan i samband med 1800-talets skifte. Den täta bebyggelsen runt bytorget har en tydlig 1700-talskaraktär vilken förstärks av omgivande landskap med allmogeåkrar, kålgårdar (köksträdgårdar) och hamlade träd. Husen är byggda av ekträ och furu med tak av halm, spån och tegel. Byn består av de fyra gårdarna Bengts, Derras, Jönsas och Göttas." 





Guiden Emilie i sin vackra allmogedress tog oss med på en tur bland gårdarna och berättade om byn och dess innevånare. Hon berättade med sån inlevelse att det var jättespännande höra om alla dessa människoöden och berättelser som rymde både glädje och sorg. Tack för en fantastisk guidning 😊

Den första gården man ser på väg upp till byn är Bengts gård som är uppkallad efter Bengt Pehrsson, som var riksdagsman i början av 1800-talet. Det nuvarande boningshuset är det yngsta byggnaden i byn och byggdes 1850 av Bengt Pehrssons sex sonsöner. Ladugården däremot, är från första delen av 1600-talet och troligtvis byns äldsta byggnad. Under sommaren är här kaffestuga med servering och slöjdförsäljning. Härlig vila med kaffe och god macka i skuggan under ett träd. 











Vi följde en vandringsstig bakom Bengts gård med äppelträd och fallfrukt på marken. I hagen ovanför sjön betade de kraftiga belgiska hästarna fridfullt. 

Gården närmast Bengts kallas för Derras efter ordet grannens och har alltid haft det namnet. Johannes Svensson hette den man som flyttade hit 1820, när han gifte sig med dottern i huset. Han och sonen Anders var skickliga snickare, svarvare och målare. 1875 tog Anders söner Johannes och Olof över gården. Olof var träskomakare och hade fem barn och Johannes hade åtta barn. De bodde trångt och barnen fick sova under vävstolarna.

Gottfrid Pettersson var den siste boenden i Derras gård och han blev också byns siste innevånare när han gick bort 1964.








Jönsas gård består av ett boningshus och en ladugård. Gården har namn efter flera generationer Jöns-söner på 1600-1700-talen. Boningshuset brann ner 1953 så 1970 flyttades boningshuset från gården Timmerås i Förlanda hit.

Alla föremål är placerade enligt en bouppteckning från 1786 och visar hur vardagslivet kunde se ut.

Göttas gård är tidstypiskt kringbyggd och den bäst bevarade gården. Den består av boningshus, ladugård, stall och ”huggehus” som är en snickarverkstad och vedbod. Här finns också en mindre fruktträdgård. När Anders Persson från Gödatorp köpte gården 1755, fick den namnet Göttas.

De sista som bodde på gården var bröderna Albin och Aron som bodde där fram till 1945.








Så vackert inomhus med de gamla möblerna, vita gardiner, pelargoner i fönstret och i skålen på bordet ligger en påbörjad stickning. Det känns som om personen bara gått ut för att ta itu med gårdens sysslor för att sedan återvända till stickningen. Här hänger vackra tidstypiska linnekläder som tillverkades av linet.

I mullbänken växer medicinalväxter av alla de slag bland annat den kraftigt doftande libstickan, som enligt folktron skulle skydda folket i huset mot troll, ormar och annat skrömt. På skylten står det "Skydd mot ont" och det var precis så örterna användes på den här tiden och många av dem även idag. Vid husväggen står bikupan.

"Den övergripande visionen för Äskhult är att besökaren ska få en helhetsupplevelse av hur livet i en bondby kunde te sig i början av 1800-talet. Husen får kontinuerligt underhåll och istället för traktorer brukas markerna med hjälp av hästar. Traditionella lantraser som Linderödssvin och Åsbohöns ger under sommarhalvåret liv åt byn samtidigt som äldre lantsorter av korn, havre, råg och lin på nytt vajar för vinden på byns åkrar. Här blommar också gamla åkerogräs som klätt och blåklint - arter som nästan helt försvunnit i det moderna jordbrukslandskapet."

Vi blev kvar hela dagen och innan vi åkte hem gick vi ner till Svinsjön. Där blev vi sittande en lång stund och brisen svalkade skönt i värmen. 

Den söta katten som studerar oss hörde inte hemma här utan den valde bara att stanna kvar och jag förstår den, bättre plats för en katt kan jag inte tänka mig. Nu  är säsongen slut och det blir tomt i byn så det är nog bäst att kissen hittar hem innan kylan kommer.

"Du kan alltid promenera och strosa omkring i byn och i området även när husen är stängda. I Äskhult finns fyra historiska stigar av varierande längd. Längs stigarna finns ett antal stationer som berättar om historien och naturen på platsen. Det finns fina utsiktsplatser i mellersta och norra delen av kulturreservatet. Man får ut mest av vandringen om man har med sig häftet "Äskhults historiska stigar" som finns att köpa då Äskhults by håller öppet, men vid informationstavlan i Äskhult finns även enklare broschyrer som man kan plocka upp. I södra delen av reservatet, där Hallandsleden passerar, finns det ett vindskydd."

Förra helgen var det Bondens marknad men tyvärr kunde jag inte åka dit men nu ser jag fram emot att få uppleva en gammeldags jul i Äskhults by bland vättar och väsen.

Jag kan varmt rekommendera detta fantastiska utflyktsmål och jag lovar du blir inte besviken.

Jag har hämtat information dels från guidningen med Emilie, från boken Äskhult av Stig R Larsson, från Länsstyrelsens Hallands hemsida och från Äskhults egen hemsida.

Ha en fortsatt fin höst