Hösten är här med hög klar luft och den första frosten har bitit i gräset. Sommarens sista ros, lite blek och trotsig, sträcker den sig mot den gråa hösthimlen. Ännu finns det knoppar men jag tror inte att de kommer att slå ut. Sommarens sista ros fick mig att tänka på en gammal irländsk folkmelodi "The last rose of summer". Melodin och den vackra texten är lite sorgsen som mina första tankar inför den kommande hösten innan jag har anammat den till fullo. 

1805 tecknade den irländske poeten Thomas Moore ned några ord som han sedan vävde samman med en traditionell folkmelodi - idag sjungs sången om sommarens sista ros över hela världen;

Denna sommarens sista ros har lämnats att blomma ensam
Alla hennes ljuvliga kamrater har bleknat och försvunnit
Ingen besläktad blomma finns där, ingen rosknopp nära till
Att återspegla hennes rodnad och suckar
 
Jag ska inte lämna dig, du ensamma, att tyna bort på stjälken
Eftersom de ljuvliga sover, gå du och sov med dem
Så sprider jag behagfullt dina blad över bädden
Där dina trädgårdsvänner ligger doftlösa och döda
 
Så snart ska jag följa, när vänskaper försämras
Och juvelerna faller från kärlekens skinande cirkel
När trogna hjärtan har vissnat och ömma flugit bort
Åh, vem ska ensam bebo denna bleka värld?

Lyssna gärna på Celtic Woman och deras vackra tolkning av folksången;


© Evas foto