Om





Jag heter Eva och älskar naturen och amatörfotografering. Refugium betyder tillflyktsort och när jag vandrar med kameran i skog & mark är det min tillflyktsort i vardagsbruset.
 


Tack för att du tittade in hos mig!

  












Bloggar jag följer; 

Annechristine´s blogg
Berglunds Botaniska bilder
Bosse Lidén/Bloggäventyr
Bosse Lidén/Gotlanduppochner
Dagny Carlsson
Gunwahs blogg
Irland
Jonna Jinton
Kicki
Louise
Långt borta och nära
Nillas Hälsa & Harmoni



Fotobloggar;

Andreas Christensen
Ankis bildblogg
Annette Seldén/Seldenphoto
Elena Shumilova
Göteborgsfotografier
Rapsbollen Galleri & Foto



besöksräknare 










Follow on Bloglovin



 





 























































© Evas Foto Refugium 
2013 - 2020












                                                      



 



                                              



















































 

Visar inlägg i kategorin Natur

Tillbaka till bloggens startsida

En vänlig grönskas rika dräkt...


...har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.





Jag hör den här vackra sommarpsalmen i mitt inre när jag vandrar i naturen. Grönskan är så otroligt grön, blommor av alla de slag slår ut och fåglarna fyller rymden med sin hyllningssång. För mig är sommarängen som lyser i gult av alla smörblommor sinnebilden för sommaren. Allt är så intensivt nu och det går så fort. Vilken lycka att i dessa tider ha tillgång till naturen som fyller mitt hjärta med tacksamhet varje dag. 


























Hur vacker är inte en vitvissnad maskros i närbild som står redo att släppa ifrån sig sina fröställningar? Förstår att de som kämpar för att slippa dem i gräsmattan inte riktigt håller med mig.

Smultronen växer i stora mängder i dikeskanterna. Finns det något mer somrigt än ett smultronstrå?








Jag gjorde en liten avstickare till Halland i veckan. Havet glittrade så inbjudande så jag kunde inte motstå sommarens första bad. Nere vid havet växer strandtriften som ett rosa stråk på strandängarna och i klippskrevor. Det är en liten perenn som kan vara ganska oansenlig när den inte är i blom. På håll kan man lätt ta den för ett gräs av något slag. 

En ståtlig växt som jag tror kan höra till vänderotssläkten växer också här, kanske kan det vara en flädervänderot?










De späda granskotten går utmärkt att använda i mat och det finns massor av recept på nätet. Mandelmans grankottssirap, picklade granskott, granskottssaft, i sillinläggningar och mycket annat. En härlig smak som påminner om rosmarin och harsyra. Det är alltså en lite viltaktig smak med viss syra. 






Ystra ekorrar leker med varandra och råbocken betar lugnt obekymrade av oss. 








Jag brukar oftast avsluta mina promenader på en bänk under mitt härligt skuggande träd. Sittande i egna tankar och halvt mediterande såg jag något som pockade på min uppmärksamheten. En liten larv som hängde i en tråd och sakta vajade fram och tillbaka i vinden. Den var så söt där den klättrade i sakta mak upp till säkerheten på sitt blad. 


Håll er friska & kramen


 

Gammelskogen

 
Skogen ger mig så mycket i denna annorlunda tid. Att det är bra för hälsan att vistas i naturen är allmänt känt. Skogspromenader påverkar hälsan positivt och nu är det vetenskapligt bevisat att immunförsvaret stärks, och därmed minskar risken för sjukdomar som diabetes, depression och hjärt- och kärlsjukdomar. 

Jag visste inte att det finns så många olika skogar. Gammelskogen som är äldre än 120 - 140 år. Urskogen är en skog som aldrig har utsatts för mänsklig beröring som jordbruk och skogsbruk, annat än enstaka träd. Motsatsen är kulturskog. Ett mellanting är naturskog, skog som inte har utsatts för mänsklig verksamhet på 150 år. Källa: Wikipedia

Jag är så glad att jag har "min" skog i närområdet där jag bor. Det är så nära en  gammelskog man kan komma. Det är en riktig trollskog med gamla träd och mjuka mossmattor där himmelens vita stjärnor nu breder ut sig. En skog full av mystik, stillhet och spännande upptäckter. Jag följer stigen in i skogens dunkel och njuter av dofter och fågelsång.





Bland alla höga träd känner jag mig liten. Jag är den lilla pysslingen längst bort på stigen. 












Jag älskar träd men tycker också att det är så vackert med fallna träd där det nya livet spirar. Att se alla årsringar och fantisera om de olika tidsperioderna. Tänk om ett gammalt träd kunde berätta om allt som tilldragit sig under dess lövkrona. 








 

"Då visste jag precis
varför mitt hjärtas pulsar slog
blott för sällsamhetens ro
i min egen trolska skog"
Stig Wikman


Ha det så gott & kramen

Historiens vingslag ...


I dessa tider av avskildhet är jag så tacksam över att jag har naturen så nära inpå. Det är en grön lunga som skänker ro när allt runt omkring är ett förvirrande kaos. Jag gör mina strövtåg här varje dag och upptäcker nya saker jag inte sett förr. Blev glad över denna hälsning från någon okänd som värmde mitt hjärta. Tack, du gjorde min dag lite bättre.



Stannade till vid den lilla tjärnen där vitsippan (Anemone nemorosa) har slagit ut och bildar en stjärnbeströdd bädd under träden. Även Svalörten (Ranculus ficaria) är vanligt förekommande här.









Jag svänger av efter en liten skogsstig och kommer fram till en plats där det på 1800-talet låg en gård som hette Peppared. Man kan se spåren efter gården genom terrassmuren, rester av husgrunder och genom att en del trädgårdsväxter som krusbär, snöbär, fruktträd och spirea finns kvar.  Om man går upp för den lilla trappan i terrassmuren kommer man upp till den plats där bostadshusen låg. Inom området har funnits två gårdar. Den förste kände ägaren till den större gården är kommunister C P Millberg som ägde gården i mitten av 1800-talet. Bönderna i Fässberg och Eklanda klagade på att det var långt till prästbostaden då de hade något ärende dit. De hade ingen framgång med sina klagomål. Efter Millberg ägdes gården av bönder som drev jordbruk.

Varje år skar någon av bönderna som bodde här bort alla kvistar utom en från de spirande hasselbuskarna. Denna enda kvist växte sig då desto kraftigare. Genom att upprepa detta år efter år åstadkom bonden en lund av stora, höga träd med raka stammar. Dessa upptäcktes av några naturvårdare som trodde att de stött på en mycket sällsynt trädsort, hasselträd eller pelarhassel. Peppareds gårds hassellund hade ett stort bestånd av pelarhassel som naturminnesförklarades 1925. Dessvärre förbjöds bonden att fortsätta beskära skotten eftersom naturen skulle sköta sig själv. Resultatet av beslutet blev att de spirande hasselbuskarna kvävde snart pelarhasslarna, som dog, föll och förmultnade.  

År 1936 köptes gården av James Svensson. Han var inte lantbrukare, men drev gården i egen regi med anställd rättare. Jordbruksdriften lades ner i början på 1960-talet och ladugården hyrdes ut för industriändamål. 

Den mindre gården kan ha varit avstyckad från den större. I varje fall har vi uppgifter om ägarna från 1848. Beda Zackrisson och dottern Tekla flyttade från gården 1904 och bosatte sig i Kvarnbyn. Detta hus fick namnet "Peppar-Bedas". Denna gård såldes också till James Svensson 1936. Den sista lantbrukaren, Clas Johansson, bodde kvar på gården tills han avled 1948.

Mölndals stad köpte båda gårdarna 1967 och rev alla byggnader 1979 och 1982.

Här känner man historiens vingslag och tankarna går till de människor som bott och verkat här. Ser på trappen och önskar att man bara för en sekund kunde få se hur det såg ut då. Tänk att de hållit i samma räcke som jag gör nu, svindlande tanke. Varför lämnades inte husen kvar som bar på så mycket historia?





Det är flera stora träd som blommar så vackert. Kan det vara vildkörsbär (sötkörsbär, skogskörsbär)?





Strax söder om gårdsplatsen rinner en bäck. Över bäcken leder en stenbro med tre stora hällar. Vattenkraften i bäcken har använts till att driva kvarnar. På 1800-talet fanns här två vattenkvarnar för husbehov. Det finns en del lämningar vid bäcken som antagligen hörde till dessa kvarnar.








Stengärdsgårdarna närmast söder om bäcken finns med på kartor från 1700-talets slut. Den långa muren väster om stigen var gräns mellan utmarken där korna gick på bete och inägorna dvs trädgårdsland, åker och äng. Murarna nere i sydost kom troligen till under 1800-talet eller början av 1900-talet, kanske har de använts som kalvhagar. Gårdens åkrar låg öster om gårdsplatsen. Mellan åkrarna och utmarken i väster fanns hagmark med stora hasselbuskar. Från dem fick man nötter och de långa smala grenarna kunde användas till spön eller som staketslanor.

Källa: Mölndals Hembygdsförening


Glad fortsättning på påsken 💛



Regnet skapar vattenmagi ...

 
Regnet har öst ner och trots att jag är ganska så less på detta väder har jag upptäckt att det har skapat en sorts magi i naturen. Skogstjärnen som är fylld till bredden speglar den förföriskt blåa himlen i allt det gråa. Den lilla bäcken som oftast är en liten rännil, knappt märkbar, har plötsligt förvandlats till ett litet minivattenfall. Även det tristaste diket omvandlas till en skogsspegel. 

   











Naturen bjuder på en gråskala i den här tidiga vårtimmen men det finns små färgklickar här och där som gör bilden intressant. Den blåa himlen och de mossbelupna gamla stengärsgårdarna i min trollskog.


 
 




Det är bara en tidsfråga nu innan våren slår ut och det går fortare än någonsin. Naturens vila är över för denna gång och snart grönskar det och allt det gråa är ett minne blott.


 Ha en fin fortsättning & kramen

Ljudet av fallande löv ...



På min promenad stannade jag upp när jag hörde främmande ljud i min skog. Först kunde jag inte förstå vad de kom ifrån men när jag stod där alldeles stilla under de höga träden såg jag löv som sakta, väldigt sakta singlade ner mot marken. Jag har aldrig hört detta tidigare det var nästan som glas som klirrade sprött. Det var magiskt vackert och som sagt något jag aldrig upplevt förut. Det gav min vandring en extra dimension som fick min själ att må gott. Höstens melodi ...




Naturen bjuder på hela färgpaletten och marken täcks mer och mer av löv. Jag kom att tänka på en höstdikt som vi läste i småskolan. Elsa Beskows fina Höstvisa.


Det glimmar i guld och klaraste rött,
det prasslar så sakta i parken,
ty hösten är kommen, och björkar och lönn
de fälla nu bladen till marken:
"Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt,
vi väver ett täcke så varmt och så tätt,
vi väver ett täcke åt marken."

Varma höstkramar🍂








Ljungen blommar ...


Hösten är här med storm och regn. Det börjar bli dags att ta farväl av sommaren för denna gång. Lite vemodigt men samtidigt lite nytändande. 

Naturen är som en gigantisk konsthall där tavlorna går i varma vibrerande färger. Blodapelsinrött, apelsinskalsorange, citrongult och hela skalan till ebenholtssvart. 

Jag älskar våra årstider och hösten är magisk. För mig en tid för eftertanke och reflektion. 



Nu blommar ljungen igen på hedarna vid havet efter förra årets torka. Den vackra rödvioletta färgen mot de karga hällmarkerna.

”Ljung, även kallad höstljung, är en starkt förgrenad dvärgbuske. Den är den enda arten Calluna och är en av de vanligaste och individrikaste arterna i Norden. Ljungplantan kan bli upp till omkring 25 år gammal och man har iakttagit mer än 50-årig ljung.”

Ljung är Västergötlands landskapsblomma.


Ha en fortsatt fin höst. Kram/Eva


                           

Sommaren dröjer sig kvar ...


Jag förundras dagligen över naturens rikedom. På mina strövtåg upptäcker jag ständigt nya växter. Som de här som blommade i dikesrenen på min väg ner till havet.  

På strandängarna blommar vildkaprifolen och björnbären mognar från dag till dag.

Nere vid badviken upptäckte jag denna gamla skylt bland nyponbuskarna. 

Det är så lugnt och stilla nu när alla sommargäster har åkt hem. Jag njuter av tystnaden när jag vandrar ner till badbryggan och tar mig ett dopp. Den här tiden är den bästa när sommaren ännu är kvar innan den så småningom går över i sensommar. I helgen väntas sol och upp emot 25 grader. Jag kommer att ta till vara varje minut ...

 Ha en riktigt skön helg mina vänner. Sommarkram 😎

Ett hav som böljar i vitaste vitt med inslag av skiraste grönska ...





















Taggat med: 

, ,

Hopp och uppfyllelse ...


Detta är årets skönaste tid: hopp och också delvis uppfyllelse. Längtan är över, man vilar i nuet och är lycklig. Naturens skiftningar ändras dag för dag. Bland fjolårslöven och det torra gräset kommer de vackra vårblommorna, först de försiktiga och sen bara fler och fler. I skogen lyser marken vit som om alla himlens stjärnor ramlat ner bland mossorna. Vitsipporna som bildar vidsträckta mattor under träden och skänker mig sån glädje. De är tusen små mirakler som bär budskapet att nu är det vår.








De är vackrast där de växer men jag kunde inte motstå frestelsen att plocka en liten bukett att ta med hem. Nu står den och sprider goda energier på mitt skrivbord. 

I ett annat av mina smultronställen, naturreservatet vid sjön, växer en av mina favoritblommor, den fridlysta backsippan. Den är så anspråkslös men så vacker med sin ludna uppenbarelse.

Med dessa små blomsterbetraktelser vill jag önska er alla en underbar påskvecka. 







Motion på historisk mark ...


Motionsspåret lockar mer än någonsin när solen skiner och den varma vinden smeker kinden. Vi har sån tur att spåret går genom en fin skog och gamla kulturmarker. Här finns en hassellund som naturminnesförklarades 1925. Genom området går en skyltad promenadstig omgiven av trädstora hasslar och stora ekar. Utmed stigen kan man läsa om traditioner och folktro kring en del av våra vanliga växter som bland andra ask, rönn och vitsippa.




Under promenaden kommer man förbi platsen där det förut låg en gård som varit både prästgård och lantbruk. Man kan se spåren av gården genom terassmuren, rester av husgrunder och rester av trädgårdsväxter från den gamla trädgården. Man kan fortfarande hitta buskar som krusbär, snöbär, fruktträd och spirea. Det är en vacker och rogivande plats med en liten porlande bäck som rinner förbi. Över bäcken leder en stenbro med tre stora hällar. Vattenkraften har används till att driva kvarnar och på 1800-talet fanns här två kvarnar för husbehov. Runt om i området finns rester av mossbelupna stengärdsgårdar och stora gamla ekar. Området är ett naturreservat så skogen har fått stå orörd och träden har fått växa sig stora. En underbar känsla att vandra under dessa gamla knotiga träd som säkert har mycket att berätta, om de bara kunde. Det finns så mycket historia här och det känns att man beträder mark där så många andra gått före mig …













Vid ett gammalt träd som till slut nått sitt öde spirar nytt liv igen och på ett annat växer färgglada trädsvampar.





Det finns flera skogstjärnar i området och jag stannar alltid till för lite meditation vid dess trolska vatten. Jag blir uppfylld av energi och ro. Två viktig komponenter i min vardag.






Bilderna har jag tagit med min mobil men som jag brukar säga; "Bästa kameran är den som är med"



Äldre inlägg