På min promenad stannade jag upp när jag hörde främmande ljud i min skog. Först kunde jag inte förstå vad de kom ifrån men när jag stod där alldeles stilla under de höga träden såg jag löv som sakta, väldigt sakta singlade ner mot marken. Jag har aldrig hört detta tidigare det var nästan som glas som klirrade sprött. Det var magiskt vackert och som sagt något jag aldrig upplevt förut. Det gav min vandring en extra dimension som fick min själ att må gott. Höstens melodi ...




Naturen bjuder på hela färgpaletten och marken täcks mer och mer av löv. Jag kom att tänka på en höstdikt som vi läste i småskolan. Elsa Beskows fina Höstvisa.


Det glimmar i guld och klaraste rött,
det prasslar så sakta i parken,
ty hösten är kommen, och björkar och lönn
de fälla nu bladen till marken:
"Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt,
vi väver ett täcke så varmt och så tätt,
vi väver ett täcke åt marken."

Varma höstkramar🍂